Hej kära läsare!

På den här bloggen kommer ni att kunna följa min resa till Kenya där jag kommer jobba som volontär under två månader på ett barnhem utanför staden Nakuru.
De som känner mig vet att jag har haft en dröm i flera år att åka och jobba som volontär, allra helst med barn.
Men det var inte förrän efter studenten som det blev möjligt att åka.
Jag tänkte berätta lite hur idén föddes.

Jag började kolla runt på massa olika volontär hemsidor. Länderna som jag funderade över var alla möjliga, Uganda, Tanzania, Indien, you name it! 

De flesta organiserade volontärresorna tar ut löjligt stora summor för att man ska åka iväg och jobba gratis, och då ingår inte ens flygbiljetter, vaccinationer eller visum.
Jag tyckte att detta var lite konstigt, och började fundera vart pengarna faktiskt tar vägen.
Jag hörde mig för med andra tidigare volontärer, och dessa sa att det bästa var nästan att åka ner till ett U- land och söka upp ett barnhem på plats och erbjuda sig att arbeta gratis.
Detta var lite för vågat till och med för mig, så istället började jag söka efter enskilda barnhem istället för volontär organisationer.
Jag begränsade även mitt sökområde till ett specifikt land, och av en slump valde jag att skriva, barnhem i Kenya, i goggles sökfält.

Det var då jag fann Phyllis memorial som barnhemmet heter. På barnhemmets hemsida
http://kampiyamotosbarn.se/ , tog jag kontakt med volontär samordnaren Cecilia, och skrev ett brev och berättade om mig själv och varför jag ville åka.
Tanken var då att jag skulle åka med min bästa vän Emma Lennholm.
Och vi började planera för fullt, trots att ett fullständigt ja inte kommit från barnhemmet.
Vi tog kontakt med Rotary i vår kommun för att berätta om vårt projekt som vi valde att kalla för projekt Phyllis.
Rotary i Sandviken har hela tiden visat stort engagemang till vårt projekt och tillslut så sponsrade de flygbiljetter till oss och en summa på 9 000:- till barnhemmet. 
Men efter ett tag kände Emma att det skulle vara för länge att vara borta i två månader, med pojkvän och egen lägenhet såg hennes situation lite annorlunda ut än min.
Samtidigt så hade en av mina andra bästa vänner Sofia Malms planerade flytt till Norge avbrutits, och då frågade jag henne om hon ville följa med mig istället, vilket hon verkligen ville.
För att åka själv var inget alternativ för mig, åker man själv tror jag att det är bra att ha en organisation bakom sig, är man två har man alltid varandra ifall att något skulle gå snett.

Jag kommer att skriva mer om all vår planering som ligger bakom resan, och fler tankar kring dem och varför jag vill göra det här.
Det blir kul för både er och mig att gå tillbaka och läsa om hur mina förväntningar var och hur jag sedan såg på saker och ting efteråt.
Jag är i alla fall säker på att den här resan kommer att förändra mitt liv och mig som person.

Hoppas att ni stannar kvar och läser!

Kramar Emma!