Masai mara
Delar med mig av ett privat dagboksinlagg som jag skrev under tiden vi var i Masai mara.
16/2, Detta blev aningen langt, men las om ni har lust.
Just nu sitter jag utanfor vart talt pa campingen. Vi anlande hit pa eftermiddagen igar. Vagen hit var i sig en upplevelse da vi tillbringat var tid pa phyllis, utan andra intryck an just barnhemmet och den dammiga omgivningen runtomkring samt nagra ganger i staden Nakuru och den staden ar inte mycket att hanga i julgranen!
Darfor nar vi passerade djupa dalar och hoga berg satt vi och tittade oss omkring med hapnad, det var alltsa sahar Kenya sag ut! Nar vi kom upp i bergen var luften riktigt frisk och utsikten fantastisk. Darefter foljde en 50 km lang vag som guppade nagat alldeles otroligt - inte alls lika fantastiskt!
Val framme fick vi god mat och darefter begav vi oss ut pa en kort game drive. Intrycken var manga och vi motte genast Zebror, antiloper och giraffer. Dessutom fick vi syn pa 2 lejonhanar. Lejonen var oerhort vackra och Masai mara var obeskrivligt vackert. Jag vet inte om jag nagansin sett nagat sa vackert. Ar det sahar jorden skulle se ut om inte manniskan forstorde den? Da har jag rest en hel del och sett manga vackra vyer, Normandies vackra kust, Greklands glittrande vatten och Roms vackra arkitektur for att namna nagra. Djur ar nagat alldeles speciellt, zebrornas unika tackning pa var och en av dem som ett fingeravtryck, lejonens magnifika man och Giraffernas statlighet.
Val tillbaka vid campingen at jag och Sofia en valdigt god middag (det godaset vi atit pa lange) kott och potatis.
Proppmatta av bade mat och intryck gick vi till taltet, krop ner i vara sovsackar och laste varsin bok. Jag har avverkat 6 bocker an sa lange har i Kenya. Bra bocker dessutom, for en gangs skull har jag ett lugn i kroppen for att gora mig tiden att lasa en bok. Studier och stress har pa nagat vis varit ivagen for laslusten, som var sa stor nar jag var yngre.
Naval, tillbaka till Masai mara. Vi somnade tidigt och halv sex klev vi upp morgonen darpa och gjorde oss klara for en heldag ute pa savannen. Den har dagen overtraffade alla vara forvantningar. Aven idag fick vi se lejon. Men bast av allt var att kanna alla dofter som slog emot en. Frisk doft, som om alla underbara dofter hade blandats till en enda ljuvlig. Solen varmde i ansiktet och tillslut satt jag bara dar och blundade en lang stund.
Vi begav oss mot gransen till Tanzania och dess savann Serengeti. Sjalvklart tog vi ett foto nar vi befann oss pa tva platser samtidigt! Ha ha!
Nu var vi inte langt ifran Masai river som var vart nasta mal. Har stannade vi och at var matsack som vi hade med oss till lunch. Aporna runtomkring oss forsokte oavbrutet knycka at sig en bit och tillslut lyckades en av dem ta en av Fias bananer. Tillsammans med parkvakter som bar stora vapen gick vi ut och tittade pa krokodiler och flodhastar. Flodhastarna ar grymt farliga och dodar arligen manniskor.
Sedan begav vi oss tillbaka och plotsligt ser vi en gasell som foder en unge. Vi stannar och ser pa och vi ser allt pa valdigt nara hall, fran att gasellen krystar fram ungen till att ungen borjar stapla pa sina rangliga ben. Tidigare pa dagen hade vi aven sett ett lejon falla en gasell rakt framfor ogenen pa oss och kanske ar det sa, att nar ett liv tas skapas aven ett nytt. Det kandes som det naturligaste som finns, naturens gang helt enkelt.
Regnet borjade falla och djuren sokte skydd. Nagra geopader eller leoparder sag vi inte denna dag men vi hoppas fortfarande. Elefanter sag vi manga av, de stog lugnt vid vattenbrynet och drack vatten med sina langa snablar, brevid stog deras elefantungar och viftade med sina stora oron. Tillslut kande elefantmamman sig hotad och markerade tydligt for oss att det var dags for oss att bege oss hemmat, vilket vi gjorde. En arg mamma ska man ha respekt for, sa mycker vet jag sedan egen erfarenhet, ha ha!
Nu har vi druckit gott kenyanskt kaffe och invantar middagen. Upptackte till min stora beskvikelse att jag glomt kameraladdaren "hemma" pa barnhemmet och batterierna har borjat tryta. Turligt nog har Sofia fulla batterier pa sin tills morgondagen da vi ska besoka en masai by och forhoppningsvis se leoparder och geopader. Har redan fatt underbart vackra bilder och filmer sa det ar inte hela varlden, hakuna matata eller vad sager man?
Innan vi begav oss till Masai mara var det jobbigt. Nagra av barnen, Joseph, Beatrice och Jane skulle bege sig till secondary school och vi kommer inte fa traffa dem mer under var vistelse innan vi beger oss till Sverige. Tararna foll hos bade mig, Sofia och barnen, dagen innan hade vi skrivit varsitt brev till dem om deras personlighet och betydelse for oss. Kommer dessa ungdomar behalla sitt fina satt och varderingar ar jag overtygad om att de alla kommer na sina drommar. Beatrice som vill bli sjukskoterska, Jane som vill bli journalist eller kirurg och Joseph som vill bli soldat for FN for att som han sager sjalv, skydda manniskor fran ondska.
Kvallen innan deras avfard var jag precis pa vag till att ga och lagga mig nar jag far syn pa en av killarna som ar 11 ar som star ensam tyst och trycker mot vaggen. Jag ser genast att nagat ar fel, da han annars alltid har ett underbart leende pa lapparna. Det tar ett tag innan jag far ur honom vad som ar fel, trots att jag redan forstod. Pojken forlorade sin mamma i en bilolycka i somras. Han behovde inte saga mycket och sedan sitter vi en lang stund och han kryper nara, nara. Jag styrker honom over haret. Vi pratar om himlen och hur hans mamma sitter och ler mot honom just nu. Stjarnhimlen lyser klart ovanfor oss som den bara kan gora gar och han pekar upp och sager att himlen nog ar dar, den ar nog vit sager han. Hans grat lugnas och vi pratar om hans mamma och min pappa. Tank att ett barn kan vara sa mycket klokare an manga vuxna manniskor med deras klumpiga kommentarer.
Efter ett tag kommer en av barnhemmets anstallda, hon ser genast att nagat ar fel och pratar lange med honom pa swahili. Hon forklarar senare for mig att hon sa at honom att sysselsatta sig med annat, inte tanka pa alla elandigheter som finns i varlden , skulle han gora det skulla han inte orka.
Det ar val dar vi skiljer oss at. Svenskars eviga behov av att prata om saker, alta och ga i terapi. Det ar nog sa att en blandning ar det som behovs. Behovet av att prata finns alltid hos manniskan, men det finns ocksa ett behov av att ga vidare och lamna saker bakom oss. Njuta av livet, lara oss att leva med vara sorger. Som alla pa nagat vis bar med sig.
jag och pojken satte oss och tittade pa film pa TV:n, den drivs av en generator som Jacinta kopt till dem i julklapp och som nu ar en favorit bland barnen. Stephen gjorde oss sallskap och han kramade ocksa om den lilla pojken, barnen har en oerhord formaga att ta hand om varandra och forsta varandra. Sedan kikade vi pa filmklipp pa min mobil och de skrattade gott at Pernilla Lewin nar hon forsaker klattra upp pa en hast i Belgien och at lillasyster Elin som lever loppan! De tycker att jag ska ta med min Elin nasta gang jag kommer.
Nar det var laggdags foljde jag med pojken till sangen och sa godnatt. Det ar skont att kanna sig behovd, om an otrillracklig till alla barnen och en onskan inom sig att alla skulle fatt vara utan sin sorg och sina tragiska bakgrunder. Tacksam over att stallen som phyllis memorial finns och alla manniskor som star bakom dem.Jag somnar med manga tankar den kvallen och med en klump i magen. Varfor finns allt elande? Vad ska livet lara oss? Att inte ta nagan eller nagot forgivet? Fast det borde man fa gora med en foralder.
Naganstans maste man ta avstand och fa komma ivag, masai mara kandes valbehovligt och kommer sakerligen ge oss nya krafter till att finnas till for barnen de sista 20 dagarna som aterstar pa barnhemmet nar vi kommer tillbaka.
Skall aven papeka att vi sag bade geopader och leopader dagen efter!
16/2, Detta blev aningen langt, men las om ni har lust.
Just nu sitter jag utanfor vart talt pa campingen. Vi anlande hit pa eftermiddagen igar. Vagen hit var i sig en upplevelse da vi tillbringat var tid pa phyllis, utan andra intryck an just barnhemmet och den dammiga omgivningen runtomkring samt nagra ganger i staden Nakuru och den staden ar inte mycket att hanga i julgranen!
Darfor nar vi passerade djupa dalar och hoga berg satt vi och tittade oss omkring med hapnad, det var alltsa sahar Kenya sag ut! Nar vi kom upp i bergen var luften riktigt frisk och utsikten fantastisk. Darefter foljde en 50 km lang vag som guppade nagat alldeles otroligt - inte alls lika fantastiskt!
Val framme fick vi god mat och darefter begav vi oss ut pa en kort game drive. Intrycken var manga och vi motte genast Zebror, antiloper och giraffer. Dessutom fick vi syn pa 2 lejonhanar. Lejonen var oerhort vackra och Masai mara var obeskrivligt vackert. Jag vet inte om jag nagansin sett nagat sa vackert. Ar det sahar jorden skulle se ut om inte manniskan forstorde den? Da har jag rest en hel del och sett manga vackra vyer, Normandies vackra kust, Greklands glittrande vatten och Roms vackra arkitektur for att namna nagra. Djur ar nagat alldeles speciellt, zebrornas unika tackning pa var och en av dem som ett fingeravtryck, lejonens magnifika man och Giraffernas statlighet.
Val tillbaka vid campingen at jag och Sofia en valdigt god middag (det godaset vi atit pa lange) kott och potatis.
Proppmatta av bade mat och intryck gick vi till taltet, krop ner i vara sovsackar och laste varsin bok. Jag har avverkat 6 bocker an sa lange har i Kenya. Bra bocker dessutom, for en gangs skull har jag ett lugn i kroppen for att gora mig tiden att lasa en bok. Studier och stress har pa nagat vis varit ivagen for laslusten, som var sa stor nar jag var yngre.
Naval, tillbaka till Masai mara. Vi somnade tidigt och halv sex klev vi upp morgonen darpa och gjorde oss klara for en heldag ute pa savannen. Den har dagen overtraffade alla vara forvantningar. Aven idag fick vi se lejon. Men bast av allt var att kanna alla dofter som slog emot en. Frisk doft, som om alla underbara dofter hade blandats till en enda ljuvlig. Solen varmde i ansiktet och tillslut satt jag bara dar och blundade en lang stund.
Vi begav oss mot gransen till Tanzania och dess savann Serengeti. Sjalvklart tog vi ett foto nar vi befann oss pa tva platser samtidigt! Ha ha!
Nu var vi inte langt ifran Masai river som var vart nasta mal. Har stannade vi och at var matsack som vi hade med oss till lunch. Aporna runtomkring oss forsokte oavbrutet knycka at sig en bit och tillslut lyckades en av dem ta en av Fias bananer. Tillsammans med parkvakter som bar stora vapen gick vi ut och tittade pa krokodiler och flodhastar. Flodhastarna ar grymt farliga och dodar arligen manniskor.
Sedan begav vi oss tillbaka och plotsligt ser vi en gasell som foder en unge. Vi stannar och ser pa och vi ser allt pa valdigt nara hall, fran att gasellen krystar fram ungen till att ungen borjar stapla pa sina rangliga ben. Tidigare pa dagen hade vi aven sett ett lejon falla en gasell rakt framfor ogenen pa oss och kanske ar det sa, att nar ett liv tas skapas aven ett nytt. Det kandes som det naturligaste som finns, naturens gang helt enkelt.
Regnet borjade falla och djuren sokte skydd. Nagra geopader eller leoparder sag vi inte denna dag men vi hoppas fortfarande. Elefanter sag vi manga av, de stog lugnt vid vattenbrynet och drack vatten med sina langa snablar, brevid stog deras elefantungar och viftade med sina stora oron. Tillslut kande elefantmamman sig hotad och markerade tydligt for oss att det var dags for oss att bege oss hemmat, vilket vi gjorde. En arg mamma ska man ha respekt for, sa mycker vet jag sedan egen erfarenhet, ha ha!
Nu har vi druckit gott kenyanskt kaffe och invantar middagen. Upptackte till min stora beskvikelse att jag glomt kameraladdaren "hemma" pa barnhemmet och batterierna har borjat tryta. Turligt nog har Sofia fulla batterier pa sin tills morgondagen da vi ska besoka en masai by och forhoppningsvis se leoparder och geopader. Har redan fatt underbart vackra bilder och filmer sa det ar inte hela varlden, hakuna matata eller vad sager man?
Innan vi begav oss till Masai mara var det jobbigt. Nagra av barnen, Joseph, Beatrice och Jane skulle bege sig till secondary school och vi kommer inte fa traffa dem mer under var vistelse innan vi beger oss till Sverige. Tararna foll hos bade mig, Sofia och barnen, dagen innan hade vi skrivit varsitt brev till dem om deras personlighet och betydelse for oss. Kommer dessa ungdomar behalla sitt fina satt och varderingar ar jag overtygad om att de alla kommer na sina drommar. Beatrice som vill bli sjukskoterska, Jane som vill bli journalist eller kirurg och Joseph som vill bli soldat for FN for att som han sager sjalv, skydda manniskor fran ondska.
Kvallen innan deras avfard var jag precis pa vag till att ga och lagga mig nar jag far syn pa en av killarna som ar 11 ar som star ensam tyst och trycker mot vaggen. Jag ser genast att nagat ar fel, da han annars alltid har ett underbart leende pa lapparna. Det tar ett tag innan jag far ur honom vad som ar fel, trots att jag redan forstod. Pojken forlorade sin mamma i en bilolycka i somras. Han behovde inte saga mycket och sedan sitter vi en lang stund och han kryper nara, nara. Jag styrker honom over haret. Vi pratar om himlen och hur hans mamma sitter och ler mot honom just nu. Stjarnhimlen lyser klart ovanfor oss som den bara kan gora gar och han pekar upp och sager att himlen nog ar dar, den ar nog vit sager han. Hans grat lugnas och vi pratar om hans mamma och min pappa. Tank att ett barn kan vara sa mycket klokare an manga vuxna manniskor med deras klumpiga kommentarer.
Efter ett tag kommer en av barnhemmets anstallda, hon ser genast att nagat ar fel och pratar lange med honom pa swahili. Hon forklarar senare for mig att hon sa at honom att sysselsatta sig med annat, inte tanka pa alla elandigheter som finns i varlden , skulle han gora det skulla han inte orka.
Det ar val dar vi skiljer oss at. Svenskars eviga behov av att prata om saker, alta och ga i terapi. Det ar nog sa att en blandning ar det som behovs. Behovet av att prata finns alltid hos manniskan, men det finns ocksa ett behov av att ga vidare och lamna saker bakom oss. Njuta av livet, lara oss att leva med vara sorger. Som alla pa nagat vis bar med sig.
jag och pojken satte oss och tittade pa film pa TV:n, den drivs av en generator som Jacinta kopt till dem i julklapp och som nu ar en favorit bland barnen. Stephen gjorde oss sallskap och han kramade ocksa om den lilla pojken, barnen har en oerhord formaga att ta hand om varandra och forsta varandra. Sedan kikade vi pa filmklipp pa min mobil och de skrattade gott at Pernilla Lewin nar hon forsaker klattra upp pa en hast i Belgien och at lillasyster Elin som lever loppan! De tycker att jag ska ta med min Elin nasta gang jag kommer.
Nar det var laggdags foljde jag med pojken till sangen och sa godnatt. Det ar skont att kanna sig behovd, om an otrillracklig till alla barnen och en onskan inom sig att alla skulle fatt vara utan sin sorg och sina tragiska bakgrunder. Tacksam over att stallen som phyllis memorial finns och alla manniskor som star bakom dem.Jag somnar med manga tankar den kvallen och med en klump i magen. Varfor finns allt elande? Vad ska livet lara oss? Att inte ta nagan eller nagot forgivet? Fast det borde man fa gora med en foralder.
Naganstans maste man ta avstand och fa komma ivag, masai mara kandes valbehovligt och kommer sakerligen ge oss nya krafter till att finnas till for barnen de sista 20 dagarna som aterstar pa barnhemmet nar vi kommer tillbaka.
Skall aven papeka att vi sag bade geopader och leopader dagen efter!
Skriv din hälsning här!
Postat av: Sophia
Roligt att läsa om det ni gör, en dag vill och SKA jag också göra något liknande :)
Häftigt att du varit i Masai Mara. Vårat UF-företag som vi driver köper nämligen in smycken från ett base-camp där :) Så det var roligt att läsa att du varit där!
Kram Sophia
Trackback
